Kopplingselement i rörförstärkare

Kopplingen mellan stegen i en rörförstärkare kan ske på 3 olika sätt.

  1. Medels transformator
  2. Medels kondensator
  3. Direktkoppling
Den äldsta metoden är transformatorkopplingen, den härstammar från tidigt 20 tal. Varför var den så populär vid denna tid? Svaret på detta är enkelt, dåtidens radiomottagare drevs ofta med ett batteri som anodspänningskälla på 45 volt eller i bästa fall 90 volt. Med så låg spänning hade man inte råd att förlora effekt över ett anodmotstånd, det blev inget över till röret! De mer lyckligt lottade som hade tillgång till ett elnät hade i början endast likström, som ibland endast uppgick till 110 volt. Kan ni tänka er att ha 110 volt likström på elnätet idag? Brrr hemska tanke! Så småningom standardiserades spänningen till 220 volt och växelströmmen infördes. Men i somliga hus i Stockholm hängde likströmmen med ända in på mitten av 60 talet.

En stor nackdel med en kopplingstransformator är att den på primärsidan måste ha en mycket hög impedans för att ej lasta ned driverröret. Det gör att den blir mycket svår att tillverka om man vill uppnå ett fullgott resultat. Om den dessutom skall ingå i en singel-end driver måste luftgap införas vilket ytterliggare späder på problemen. En utgångstransformator är betydligt enklare att tillverka, då den arbetar med betydligt lägre impedanser. I Klass-AB eller Klass B förstärkare sänks slutrörets inre motstånd drastiskt vid utstyrning, varvid ett kondensatorkopplat anodföljardrivstag blir kraftigt nedlastat. För att råda bot på detta användes i många fall en drivertransformator med alla nackdelar den i sin tur för med sig i form av fasvridningar begränsad fidelitet mm.

Ett annat mycket vanligt sätt att driva slutrör i Klass-AB/B kopplingar är att använda en sk. katodföljare. Den kan även utföras i en flertal olika utföranden, sk "White follower", SRPP, mm. Nackdelen med dessa kopplingar är att den höga strömmotkoppling som uppstår dynamikbegränsar musiken avsevärt. Dessutom ingår ofta en kopplingskondensator till slutrörets galler. Så vilket man väljer, transformator eller katodföljare blir det en fråga om pest eller kolera. Ovanstående gäller även singel-end förstärkare i sk "A2" drift.

I Klass-A däremot blir allting mycket enklare. I och med att anodströmmen är konstant och oberoende av insignalen förändras ej rörets inre motstånd vid signalbehandling. Detta medför att en anodföljare med fördel kan användas som driver, varvid musiksignalen ej nämnvärt störs av någon motkoppling. Signalen passerar sedan en kopplingskondensator till slutrörets galler.

Och nu är vi inne på detta med kondensatorer. Det finns kondensatorer för en mängd olika ändamål, För signal transportering i förstärkare intresserar vi oss endast för plastfolie eller oljepapperskondensatorer. Papper i olje kondensatorerna har den egenskapen att de tål hög effekt, de användes därför ofta som växelströmsmotstånd. De försvarar knappast sin plats i en förstärkare. men väl i en högtalares delningsfilter där det ofta ingår usla bipolära elektrolytkondensatorer, vilka torkar med tiden samt ofta blir varma med förluster som följd.

Den populäraste kondensatortypen i förstärkarkopplingar är utan tvekan polypropylenkondensatorn, den kännetecknas av mycket låg läckström i kombination med stort fysiskt format vilket gör att den klarar höga signalspänningar. Detta är av speciell vikt i triodförstärkare med tex 300B rör där det erfodras en tämligen hög signalspänning för att styra ut röret. Om då ej kondensatorn kan handha denna signalspänning och i värsta fall börjar värmas upp har vi fått problem.
Tell a friend!