Rörlära

På mångas begäran återger jag härmed mina rörsidor från Triod-Ljud. Några ändringar har även införts.

Det är här avsikten att ge en kort översikt över de rör vi använder, deras generella verkningssätt och de vanligaste rörkonstanterna med sina benämningar. Den enklaste formen av ett elektronrör är dioden, som består av två elektroder inneslutna i en glaskolv under vaccum. Den ena elektroden KATODEN upphettas till glödvärme genom att låta ström passera genom densamma. Vi skiljer på direkt upphettade katoder, där denna utgöres av en metalltråd som direkt får deltaga i rörets funktion och indirekt upphettade katoder, där en metallhylsa, själva katoden upphettas av en inuti liggande glödtråd som är isolerad från katodhylsan. En katod har vid upphettning i lufttomt rum förmågan utsända stora mängder negativt laddade partiklar, elektroner, och för att öka denna emissionsförmåga belägges den med vissa metalloxider. Om man ger den andra elektroden i dioden, ANODEN, en positiv spänning i förhållande till katoden, attraherar anoden de negativa elektronerna och vi får en elektronström från katod till anod. Då emellertid enligt vedertaget bruk i fysiken elektrisk ström säges gå från positiv till negativ potential, från plus till minus, och alltså motsatt elektronströmmen, går strömmen genom ett rör från anod till katod. Kopplar vi ett motstånd i serie med en växelström mellan katod och anod, erhålles över motståndet en pulserande likspänning, som har sin negativa pol vid anoden. Vi förstår av detta att dioden kan användas som likriktare. Strömmen genom en diod är beroende av katodens temperatur samt anodspänningens storlek. Om vi nu inför en tredje elektrod, gallret, mellan anod och katod, kan man åstadkomma en enkel reglering av strömmen i röret genom att ge gallret olika spänning i förhållande till katoden. Röret kallas då en TRIOD, vilken är den fundamentala rörtypen inom all rörelektronik. Trioden kan alltså förstärka elektriska spänningar och strömmar. Gallret verkar nämligen som en ventil för elektronströmmen (katod till anod), enär, om det är negativt i förhållande till katoden, det bromsar upp de negativa elektronerna och minskar strömmen genom röret, medan en positiv spänning på gallret ökar hastigheten på elektronerna och därmed strömmen genom röret. En tillräckligt stor negativ spänning på gallret stryper elektronströmmen helt, och vi får anodströmmen noll. (Eng.cut off). Märk väl att engelsmännen kallar elektronröret för "valve" (ventil), medan Amerikanarna är mer barbariska och kallar det "Tube" (rör). Så även här hemma, i Danmark däremot säger man "flaskor" vad det kommer ifrån är okänt.

Anodströmmens beroende av anodspänningen och gallerförspänningen brukar ritas som en skara kurvor, rörets KARAKTERISTIKOR. Införes ett motstånd mellan anoden och späningskällan, erhålles över detta ett spänningsfall, som varierar med spänningen på gallret. Observera att spänningarna på galler och anod ligger i motfas. När gallret är mest negativt, är nämligen anodströmmen lägst och således anodens spänning högst, ty spänningsfallet över anodmotstånder är då lägst. Förstärkning i röret uppnås genom lämpligt val av anodimpedans. Spänningsändringen över denna blir då större än spänningsändringen på gallret. Förhållandet mellan anodströmsändringen och ändringen i gallerspänning kallas rörets BRANTHET. Den mätes i milliampere per volt (ma/V). Ett rör har således brantheten 5 ma/V, då en ändring av gallerförspänningen med 1 volt medför en anodströmsändring på 5 ma. I de engelska och Amerikanska rörhandböckerna anges ofta brantheten (mutual conductance) i micromhos, där 1000 micromhos motsvarar 1 ma/V. Det värde på brantheten vi finner i tabellerna gäller i den normala arbetspunkten. Brantheten, som anger rörets förstärkningsförmåga är nämligen ej konstant. Vid en viss gallerförspänning och anodspänning erhålles en viss anodström i röret. Ökas anodspännigen tex. 100 volt, kan samma anodström återfås genom att öka gallrets negativa spänning. Förhållandet mellan dessa spänningsändringar benämnes rörets FÖRSTÄRKNINGSFAKTOR (betecknas µ) I detta fall är µ=100:5=20. Trioder har i allmänhet en förstärkningsfaktor mellan 3 och 125. För effektförstärkning (som slutrör) i hi-fi förstärkare användes trioder med låg förstärkningsfaktor. Detta bla beroende på att triodens linjäritet minskar med ökad förstärkningsfaktor, vilket i sin tur kräver motkoppling och andra mindre bra kompensationsåtgärder. Det finns även effektttrioder med hög förstärkningsfaktor, men de är huvudsakligen avsedda att arbeta i Klass-B eller Klass-C och är ej lämpliga för Hi-Fi ändamål, speciellt inte i Singel-end kopplingar. Dessa rör kräver även en viss driveffekt då gallerström flyter under hela signalförloppet. Dividerar vi förstärkningsfaktorn med brantheten mätt i ma/v, erhålles den sk anodimpedansen dvs rörets eget inre motstånd (Ra) som mätes i Ohm. Denna är ej detsamma som rörets likströmsmotstånd utan ett växelströmsmotstånd därav namnet. Av detta framgår att, slutrören i allmänhet har låg anodimpedans och signalrören hög sådan. För det nämnda röret är Ra=20:0,006= 3.300 Ohm. Det "motstånd" som ingår i ett rörs anodkrets, kallas BELASTNINGSIMPEDANSEN. För trioder gäller allmänt att maximal uteffekt erhålles över belastningsimpedansen då denna har ungefär dubbla värdet mot anodimpedansen. Maximal spänningsförstärkning erhålles då den väljes stor (upp till 10 ggr större) i förhållande till anodimpedansen. I allmänhet eftersträvas ej maximal uteffekt utan i stället något lägre effekt och låg DISTORSION, dvs.naturtrogen avbildning i anodströmen av gallerförspänningens variation. Det värde på belastningsimpedansen, som motsvarar denna önskade kombination kallas OPTIMALA BELASTNINGSIMPEDANSEN. INGÅNGSIMPEDANSEN i ett rör är den skenbara resistans varmed gallret belastar en till densamma ansluten krets. Dess värde är beroende av frekvensen och anodbelastningens art och är svår att exakt ange. Hos en triod är den ungefär lika med reaktansen hos en kondensator, vars värde motsvarar galler-anodkapacitansen ggr rörets förstärkningsfaktor. Den verkliga SPÄNNINGSFÖRSTÄRKNINGEN (µv) erhålles ur: µ x Belastningsimpedansen

Belastn.imp.+Anodimped. (Ra) Är således µ=20, belastningsimpedansen 10 x Ra och Ra=3300 blir: µv = 20x33000 / (33000+3300) = 18

Vi ser även att, om belastningsimpedansen väljes samma värde som anodimpedansen blir: µv: 20x3300 / (3300+3300) = 10 Dvs den effektiva förstärkningen minskar till hälften. I sådana fall, då belastningsimpedansen är låg i förhållande till anodimpedansen (särskilt med pentoder), kan µv helt enkelt sättas lika med brantheten ggr belastningsimpedansen. Detta förfarande ger låg dynamik. ANODFÖRLUSTEN är den effekt i watt, som röret utan att skadas förmår leverera i form av värme. Varje rör har en maximal anodförlust som ej bör överskridas. Blir gallret av någon anledning uppvärmt, börjar det själv utsända elektroner, GALLEREMISSION. Om motståndet mellan galler och katod i rörkretsen (gallerläcka) är för högt ger elektronströmmen upphov till ett spänningsfall, som motverkar den normala gallerförspänningen, och röret förstör på kort tid sig självt! Ett tydligt bevis på att galleremission äger rum, är när i ett slutrör anodplåtarna efter en stunds drift glöder röda. Olika rörexemplar kan vara olika känsliga för detta. Detta förekommer ibland även på kommersiella slutsteg, och är enbart en följd av undermålig konstruktion! Maxvärdet på gallermotstånden finns angivit i de flesta rörtabeller. Vid "fixed bias"( justerbar bias) krävs betydligt lägre värde på gallerläckan jämfört med "katod bias"(auto-bias) detta brukar också anges i rörtabellerna. Av detta framgår även att effektsteg med "fixed bias" kräver ett mer lågimpedivt drivsteg jämfört med "katod-bias", vilket ofta orsakar problem.

Tetroder och Pentoder

Mellan galler och anod i en triod finns alltid en kapacitans. Den medför nämligen, att en del av den i anodkretsen alstrade växelspänningen matas tillbaka till gallerkretsen. Om däremot en jordad skärm i form av ett andra galler införes mellan styrgaller och anoden, minskas nämnda kapacitans till ett obetydligt värde. Skärmen (Skärmgallret) tillföres en i förhållande till katoden positiv spänning. Denna spänning gör att elektronerna lättare och med större hastighet når anoden. En mindre del av elektronströmmen tas upp av skärmgallret, denna ström kallas för skärmgallerström. Denna typ av rör kallas rör kallas tetrod och användes ej i audioförstärkare. Här har man i stället gått in för Pentoden, innan beskriver denna, skall vi dock intressera oss för det med Tetroden besläktade strålröret (Eng.Beamtetrod). Då elektronerna med stor hastighet når anoden, slungas en av dem tillbaka från denna, varvid en del nya uppstår, sk. sekundäremission, och går till skärmgallret. Vi får en ström från anoden till skärmgallret, som väsentligt minskar rörets prestationsförmåga. Sekundäremissionen uppträder framför allt om anodspänningen har eller får ett för lågt värde i förhållande till skärmgallerspänningen. Tetroden tillåter mao ej, att anodväxelspänningen svänger utöver ett visst värde. I Strålröret har ett par elektrodplattor införts, vilka koncentrerar elektronströmmen i knippen mot anoden. Därigenom vinnes hög verkningsgrad och minskad risk för sekundäremission. Denna rörtyp användes mycket som slutrör i Hi-Fi förstärkare. Ex.KT66,KT88,6L6,6V6 mfl. Pentoden (fem elektroder) har ytterligare ett galler, vilket är placerat mellan skärmgallret och anoden. I allmänhet är det förbundet med katoden, antingen inne i röret eller utanför detsamma. Om röret skall triodkopplas är det en fördel att detta galler ej är förbundet inne i röret, då detta omöjliggör att koppla gallret till anoden. Detta tredje galler, kallat bromsgaller (Eng. suppressor grid), har till funktion att bromsa de från anoden kommande elektronerna och hindra dem att nå skärmgallret. Fördelar med Pentoden jämfört med Trioden är alltså, högre förstärkning, lägre ingångskapacitet, anodströmmen ej nämnvärt beroende av anodspänningen. Nackdelar är: Högre brusfaktor, högt inre motstånd (gör speciellt småsignalpentoder svåra att anpassa till efterföljande gallerkrets.), högre distorsion speciellt av udda övertoner. Vanliga effektpentoder är: 6550A, EL34,EL 84 mm. Vanliga småsignalpentoder är: EF 86, EF804, 6J7,6SJ7, EF37 mm. Det finns även pentoder och trioder med variabel förstärkningsfaktor, de har ett så utformat styrgaller att förstärkningen varierar efter ungefärligen logaritmisk kurva då gallerförspänningen ändras. Dessa rör användes huvudsakligen i radio och TV mottagare, där automatisk reglering av hög och mellanfrekvensförstärkaren användes. De är ej speciellt lämpliga som lågfrekvensrör, då den logaritmiska karakteristiken ger onödig distorsion. Exempel på rörtyper med variabel förstärkning (Eng.Remote cut off) är: EF85, 6BA6, EF89, ECC189. Det finns även rörtyper som av andra skäl är olinjära tex. för oscillatorkopplingar där finner vi tex röret ECC81 som trots detta användes i vissa förstärkare!

Rörets generella arbetssätt som förstärkare

En ökning av uteffekten från ett förstärkarsteg vinnes genom parallellkoppling av två eller flera rör eller genom Push-Pull koppling. Vid parallellkoppling av två rör ökas uteffekten till det dubbla. Brantheten och anodströmmen fördubblas liksom rörkapacitanserna. Anodimpedansen och därmed även den optimala belastningsimpedansen halveras. Rör i Push-Pull arbetar i mottakt, kopplingen är sådan, att det ena gallret får en positiv impuls då det andra får en negativ, det ena skjuter på (Eng.Push), ökar, och det andra drar (Eng.Pull), minskar anodströmmen. Vid Push-Pull koppling dämpas jämna övertoner, och uteffekten blir därmed MER än dubbelt så hög som för ett rör. Den erfodliga ingångsspänningen ökas till det dubbla. Rörkapacitanserna (in och utgång) minskas till hälften. Optimala anodimpedansen brukar väljas ungefär det dubbla jämfört med enkelt rör (anod till anod). I ett Push-Pull slutsteg balanseras likströmmarna ut, detta tack vare att rören arbetar 180 grader fasförskjutna i förhållande till varandra. Detta medför att någon likströmsuppmagnetisering av utgångstransformatorns järnkärna ej kan ske, vilket annars ödelägger basåtergivningen. Ett förstärkarsteg arbetar på olika sätt bla beroende på de tillförda spänningarna. Det säges arbeta i Klass-A, då den i anodkretsen erhållna signalen är en exakt kopia av den som tillförs gallret. Röret arbetar, som det heter, mitt på den raka delen av karateristikan och gallret tillåtes ej svänga över till positiv spänning. För styrning av ett Klass-A steg behövs därför ingen effekt utan endast gallerväxelspänning. Av detta kan vi lära att de strömstarka driversteg (med bla 300B och EL 34) som förekommer i vissa kommersiella förstärkare är helt onödiga, likaså katodföljare och transformatorer som användes för samma ändamål. Gallerförspänningen kan, eftersom katodströmmen är konstant oberoende utstyrning, erhållas från en i serie med katoden inkopplad resistans (katodmotstånd). Detta motstånd kan vara gemensamt för båda rören (vilket av driftmässiga säkerhetsskäl inte är att rekommendera) och kräver då ej någon avkopplingskondensator. Om separata katodmotstånd, ett för varje rör användes bör dessa avkopplas med en lämplig kondensator, för undvikande av oönskad strömmotkoppling. Klass-A förstärkaren kännetecknas av låg distorsion och lågt motkopplingsbehov. Detta är mycket viktigt för återgivning av högdynamiska och detaljrika inspelningar. Nätdelen kan göras enkel, med förhållandevis små filterkondensatorer. Nackdelen med Klass-A drift är den låga verkningsgraden. Avsevärt högre verkningsgrad erhålles vid Klass-B drift. Röret ges här en gallerförspänning som reducerar anodströmmen till ett värde nära noll, när ingen signal tillföres. Anodström flyter därför endast under den positiva delen av gallerväxelspänningen, och strömmen ökar med den tillförda signalens amplitud. Gallerförspänningen skall matas från en separat likriktare eller på annat lämpligt sätt, varvid denna separata gallerförspänning bör vara justerbar för exakt inställning av rörets tomgångsström. För att hela den raka delen av karateristikan skall kunna utnyttjas, drives gallret på spänningstopparna över på den positiva sidan, varvid gallerström flyter. Klass-B steget kräver därför en viss driveffekt. Då gallerströmmen ej nämnvärt får rubba arbetspunkten fodras att motståndet i gallerkretsen är lågt (lågohmig driver!) Eftersom ett rör i Klass-B endast arbetar under den ena halvperioden, måste för tonfrekvensändamål Push-Pull koppling tillgripas. För att erhålla maximal uteffekt (78,5%) måste den optimala belastningsimpedansen beräknas vid MAXIMAL UTEFFEKT. Detta medför att ett förstärkarsteg arbetande i Klass-B ej arbetar optimalt vid lägre effektuttag. Motkoppling bör tillföras för att bla kompensera för ändrade inre motståndet i röret vid olika signalnivåer. Vidare kräver ett Klass-B steg höga krav på nätdelen, dels måste den vara mycket lågresistiv för att undvika variationer i anodspänningen vid höga signalnivåér. det fodras stor reservoarkondensator för att klara effekttopparna. Vidare måste nättransformatorn konstrueras med tanke på en viss reglering. Om i ett Push-Pull Klass-A steg rören ges en negativ gallerförspänning, som drar ner anodströmmen något (utan tillförd signal), erhålles ett förstärkarsteg, som arbetar i Klass-A för svaga signaler på gallren och i Klass-B för starkare signaler. Denna typ av förstärkare säges arbeta i Klass-AB. Man skiljer på Klass-AB1 och Klass-AB2 där AB-1 anger att ingen gallerström flyter under någon del av perioden och AB-2 att gallerström flyter under en del av perioden. Vad gäller nätdel och optimal belastingsimpedans gäller samma för Klass-AB koppling som för Klass-B. Klass-AB kopplingen förekommer mycket talrikt i moderna förstärkare. Vi ser här att singel-end steg MÅSTE arbeta i Klass-A.

Lite rörlära fortsättning

Nu ska vi tala om det som intresserar oss kanske mest: De slutrör vi använder i våra rörförstärkare.

Effekttrioder

De första amerikanska effekttrioderna i "modern tid" om man nu kan kalla 30-talet som modern tid, förekom i den sk "sifferserien" . Där finner vi bla röret 10 (förekommer även i en upphottad variant som heter 10Y), samt rören 45 och 50 bla. Av dessa var röret 45 bäst att använda till RC-kopplade drivsteg, medan de övriga bäst lämpade sig för transformatorkopplingar. 45 röret hade dock en nackdel i den relativt låga tillåtna anodförlusten vilket endast var 7,5 watt. För att möta kravet på ett kraftigare rör lanserades röret 2A3, vilket bestod av två parallellkopplade 45:or i samma glaskolv. Även en "single-plate" version förekommer. Då erhölls en triod med 15 watts effektförlust, vilken blev mycket populär som slutrör i större radiomottagare och radiogrammofoner. Detta var innan pentoderna med sin överlägsna verkningsgrad gjorde sitt intåg. Någon större ljudkvalitet fanns ej på den tiden, definitivt ej jämförbart med idag, vilket innebar att triodförstärkarens välljud ej kunde uppskattas. I och med beteckningen "2A3" är vi inne på de "moderna" amerikanska rörbeteckningarna där första siffran anger rörets glödspänning. På 20-30 talet var elektroniken ofta batteridriven, varvid rörens glödspänningar därför anpassades för de batteri (ackumulator) spänningar som fanns. Här i Europa hade vi 2 volts rör, vilka passade till en enkel bly-cell, 4 volts rör vilka passade till 2 seriekopplade blyceller etc. Men 2A3 krävde en glödspännning på 2,5 volt! Varför då? En teori är att det skulle kunna anslutas till 2 st seriekopplade NIFE celler, om så är, varför? NIFE cellerna är ju ej allmänt förekommande, F-n vet. Hur som helst, en 6,3 volts variant av 2A3 togs fram den hette följaktligen 6A3. 6,3 volts glödspänningen som nu i det närmaste är standard, har sitt ursprung från de första bilradiomottagarna, men vad har då decimalen ,3 för uppgift? En teori är för att spänningen över bilbatteriet stiger något då generatorn laddar, Om någon har en annan teori, (eller fakta) meddela gärna oss! Från 6A3 trioden togs ytterligare en variant fram: 6B4 vilken var helt identisk med 6A3 bortsett från att den 4-poliga stiftsockeln ersattes med octalsockel.

I modern tid har 2A3/6B4/6A3 trioden börjat användas igen, bla byggde jag själv förstärkare med 6B4 på åttiotalet. Först med Audio Innovations och senare helsvensk produktion. Det fanns då enorma surpluslager med 6B4 i USA. Tyvärr så tömdes dessa lager fort, Dessa förstärkare blev enormt uppskattade av dåtidens ljudvänner världen över. 2A3/6B4 är ett ljudmässigt mycket trevligt rör, lätt att använda och med korrekt drivning ett underbart mellan och diskantregister. Tyvärr är effekten något begränsad, ett Push-Pull par petar ut 7-8 watt i ren Klass-A. Bör kopplas med auto-bias för bästa resultat. Max anodspänning, 300 volt gallerspänning c:a -50 volt. Detta rör fick sin nyrenässans när Audio Innovations "The first audio amplifier" lanserades i slutet på åttiotalet. Denna förstärkare blev en referens för många förstärkartillverkare världen över, och blev en milstolpe för den moderna triodförstärkaren. I dag finns mängder av 2A3/6B4 förstärkarkonstruktioner, både Push-Pull och Single-end.

300B är idag den mest populära effekttrioden, Detta tack vare att den nytillverkas av ett flertal fabriker. Detta rör började tillverkas av Western Electric i slutet av tjugotalet. De har idag återupptagit tillverkningen efter en tids nedläggning. Tyvärr är priset inte så där plånboksvänligt c:a 8.500:- för ett par! Men då ingår förstås en trälåda, yeh!yeh! Normalpris för ett par av annat fabrikat är c:a 2000:- vilket även det är ett högt pris, men med tanke på vad som spenderas på värdelösa kablar etc etc är det rena stöldpriset! 300B röret har rätt använt en extremt god basåtergivning, detta i kombination med ett mellanregister/diskant i den magiska divisionen, detta har bidragit till rörets enorma popularitet En liten nackdel är den tokiga glödspänningen på 5 volt. Detta medför att ett c:a 1 ohms motstånd måste inkopplas i serie med en standard 6,3 volts glödlindning Var kommer denna galenskap från? Jag har utan resultat försökt påverka fabrikerna att tillverka dem med 6,3 volts standard men de vill ej höra på det örat! Dessutom borde de socklas med octal-sockel i stället för den 4 poliga stiftsockeln vilken börjar bli mycket svår att få tag på. 300B klarar hela 40 watt i anodförlust, detta medför att en uteffekt på c:a 8-10 watt med låg distorsion kan levereras från ett rör. Det kan leverera mer effekt med högre distorsion men det är ur hi-fi synpunkt tämligen ointressant. 8 watt låter inte så mycket men kan spela överraskande högt på normala högtalare. Max anodspänning: 450 volt, gallerspänning c:a -85 volt

6AS7/6080 är en effekt-dubbeltriod som ursprungligen är konstruerad att användas bla som serierör i reglerade nätdelar. Det har av den anledningen lågt inre motstånd, samt kan arbeta med låg anodspänning. Förstärkningsfaktorn är låg vilket ger hög linjäritet, detta i kombination med stort gallerområde gör detta rör lämpligt som audioförstärkare. Mycket populärt rör i rörförstärkare utan transformatorutgång. Olyckligvis arbetar de flesta av dessa förstärkare i ren Klass-B, detta för att få någon som helst användbar uteffekt. Tyvärr gillar inte detta rör att arbeta i Klass-B, då den breda katoden utslungar partiklar vid alltför kraftiga strömändringar. Tack vare detta har röret erhållit dåligt rykte. Om det i stället drives i Klass-A är tillförlitligheten betydligt bättre. Max anodförlust är 13 watt per rörhalva och max anodspänning 300 volt. I denna grupp ingår även det populära ryska röret 6C33, men det är betydligt krafigare än 6AS7 och 6336 vilket även det är en medlem i denna familj.Det finns även pentoder som är gjorde med tanke på att tjänstgöra som serierör, där kan nämnas 13C1 samt E130L.

845 Detta är inte ett sändarrör som det påstås här och var, utan det är ett rent audiorör. I en sändarutrustning kan det givetvis användas som modulatorrör. Som bärvågsalstrare däremot lämnar det dåligt utbyte då detta rör är ämnat att drivas i Klass-A och ej Klass-C som brukligt är i radiosändare. Det är en stor effekttriod som klarar 1250 volts anodspänning och som bör användas nära den spänningen för bästa resultat. Denna höga spänning gör det mindre lämpat som nybörjarobjekt! Vid rekommenderad drift är gallerutrymmet hela 175 volt. Detta medför att röret ej kräver någon drivström till gallret, endast spänning krävs. Drivröret måste således matas med hög anodspänning. Det finns ett flertal spektakulära 845-förstärkare på marknaden. En del av dessa har ett 300B rör som driver, vad nu detta skall vara bra för! 300B röret är en strömförstärkare med mycket låg förstärkningsfaktor, den gör med andra ord nästan ingen nytta alls framför en 845:a. 845 röret klarar hela 100 watt, vilket kan ge en uteffekt på 25 watt från ett rör. Push-Pull drift med detta rör rekommenderas ej, tekniskt går det utmärkt, problemet är att värmen detta rör alstrar, snabbt förvandlar lyssningsrummet till en bastu! GM 70 är ett "nyligen" upptäckt ryskt rör, snarlikt 845 men klarar högre effekt. Det har troligen används som effektförstärkarrör till biografer och liknade stora lokaler. Det påstås från vissa håll att detta rör gjorde tjänst i MIG planen. Det betvivlas starkt, om alla rykten talar sant, beträffande alla rörtyper som användes för detta ändamål, fanns det nog ingen plats över för piloten! GM 70 med sin 70watts katodpotential är ett utmärkt rör, som besitter en strålande ljudåtergivning och kvalitet.

211 Detta rör liknar 845 till utseendet men har en tätare gallerdelning, vilket gör det lämpat som sändarrör (Klass-C). Det går att köra i Klass-A, men ger tämligen klent utbyte jämfört med 845. Gallerutrymmet är endast c:a 60 volt vid 1.250 volts anodspänning, vilket medför att detta rör kräver en viss driveffekt i Push-Pull drift för högre effekter. 211 röret var med att ge Adolf på pälsen under andra världskriget, det fanns ett flertal av dem i de amerikanska bombplanen B-17, även kallad "flygande fästningen". För ett tiotal år sedan rensade NATO gamla lager i Europa, varvid tusentals 211:or såldes på surplusmarknaden. De flesta av dessa var tillverkade av GE år 1943.

EFFEKTPENTODER/TETRODER

6L6 Är det mest klassiska av alla slutrör. Det härstammar från trettiotalet och finns i en mängd olika utföranden. Den äldsta versionen torde vara metallrörsvarianten samt en "G-variant" dvs stor glaskropp. Dessa äldre utgåvor klarade en anodförlust på 18 watt, vilket var mycket på den tiden. Senare förbättrade versioner klarar högre anodförlust, tex 6L6GC vilket är ett 30 watts rör. Gemensamt för samtliga 6L6 varianter är den något klena 5,67 watts katoden. Detta ger vissa problem speciellt vid hög utstyrning i form av bla låg dynamik. 6L6 tillverkas fortfarande, där kan nämnas en Rysk variant vilket är ett 5881 märkt rör (5881 är ett 6L6 med kort glaskolv). Alla 6L6:or är stråltetroder samt relativt prisbilliga.

EL 34 Är ett slutrör med strålande ljudkvalitet som passar i en mängd olika kopplingar, klarar 25-30 watt anodförlust beroende på version. Den kraftiga 8,82 watts katoden möjliggör superb dynamik och rikedom i ljudet. En bidragande orsak till den höga ljudkvalitén kan vara att EL 34 är en PENTOD och ej en stråltetrod som de flesta andra slutrör, KT66-KT88 tex. EL 34 klarar hög anod och skärmgallerspänning (upp till 500 volt). EL 34 tillverkas i stora mängder idag i bla Ryssland, Tjeckien och Kina. De ryska håller en hög kvalitet, de tjeckiska är mindre lyckade och de kinesiska är en ren katastrof! Det finns amerikanska varianter med beteckningen 6CA7, de är mycket bra, men tyvärr något dyra.

KT 66 Engelskt rör som introducerades på femtiotalet, det togs fram som en förbättrad ersättning för det allmänt förekommande 6L6 röret. Det hade: Kraftigare katod samt högre effekttålighet jämfört med 6L6. Ett flertal Brittiska fabriker tillverkade detta rör. Mest berömt är GE , det röret är dessutom en skönhet att titta på! Mer än vad man kan säga om 6L6. CV 1075 och EL 37 heter två ekvivalenter till KT 66 med likvärdiga data. KT 66 tillverkas ej längre och de få som finns att uppbringa kostar enorma belopp. En bra ersättning till KT 66 är EL 34, tänk bara på att jorda bromsgallret (koppla ihop stift 1+8)

KT 88 En stråltetrod som togs fram för att möta kravet på högre effekt än vad KT 66 mm kunde leverera. Anodförlust 45 watt. Tillverkades i England av GE (Golden Lion) och såldes till bla USA där vissa Dynaco förstärkare bestyckades med detta rör. En amerikansk variant av detta rör togs fram som hette 6550 som visserligen var en pentod, men var en direkt ersättning för KT 88. KT 88 tillverkas idag, men tyvärr är de flesta av mycket dålig kvalitet, speciellt de kinesiska. En tillverkare har dessutom "specat" ner sin KT 88 till 35 watts anodförlust! En ersättning för KT 88 är ett rör som heter KT 90, denna beteckning kan få oss att tro att det är ett 7 poligt minityrrör det gäller, så är dock ej fallet. Detta rör skall klara 50 watts anodförlust, det är med andra ord en "biffad" KT 88. Denna rörtyp av kinesisk tillverkning användes i vissa modeller av Audion förstärkarna. Garantikostnaderna för fabriken blev oerhörda! Detta var rena katastrofen. Dessa olycksaliga rör ersattes med en Jugoslavisk variant med samma data och beteckning. De fungerade alldeles utmärkt, de var visserligen inte vackra att titta på, men man kan inte få allt.

PL 509,PL 519,PL505,PL36,PL504,PL81 var avsedda att användas som linjeslutrör i TV-apparater. De är konstruerade att avge kraftiga strömstötar med kort exponeringstid för att bygga upp en sågtandsformad spänning i avlänkningsspolarna. Arbetssättet är då snarast att jämföras med Klass-D drift. För detta ändamål är dessa rör försedda med kraftiga katoder. Däremot är de inte specificerade för speciellt hög anodförlust, vilket man inte hade så stor nytta av i TV-apparaterna. Därför är de mindre lämpade för Klass-A drift. De användes dock i förstärkare arbetande i Klass-AB2 eller Klass-B. De klarar inte speciellt höga spänningar på skärmgallret, samt är försedda med toppkontakt för anoden, vilket kan tyckas vara mindre trevligt ur säkerhetssynpunkt.

EL 84 heter en mindre effektpentod med 12 watts anodförlust, den förekom rikligt i större radioapparater under femtiotalet. Mycket välljudande. Lyssna på en Grundig eller Blaupunkt från den tiden! Ett flertal hi-fi förstärkare har också bestyckats med detta förnämliga rör bla: Leak, Dynaco, Audionote, Edison 12 mm. EL 84 klarar 300 volt både på skärmgaller och anod. Tillverkning idag troligen i Ryssland.

EL 41, EL 82, 6AQ5 mm är rör som klarar 9 watts anodförlust och som det går alldeles utmärkt att bygga förstärkare med, dessutom finns de i stora mängder som "NOS" till låga priser.

Tell a friend!